Karolinen Magnus Stenbock

Eriksson, Ingvar,
Karolinen Magnus Stenbock. - Stockholm : Atlantis, 2007
Krzysztof Zawisza (1666-1721), starost av Minsk, stod under Karl XII:s krig i Polen på svenskarnas sida och deltog bland annat i slaget vid Jakobstadt. I sina memoarer ger Zawisza några korta karakteristiker av ett antal högre svenska befälhavare som han under den här tiden kom i kontakt med. Om Magnus Stenbock säger han så här:

"General Stenbock, tapper soldat, med stor krigserfarenhet, mycket uppfinningsrik, när det gällde att bygga broar och passera strömmar, utmärkt verksam, synnerligen skicklig dansör, galanthuomo, men det oaktadt våldsam och tryckande för folket. Polen hade i honom en tung börda att bära." (Historiskt bibliotek IV, s. 495)

Om denne tappre "galanthuomo" har Ingvar Eriksson skrivit en närmast idoliserande biografi. Det är ganska betecknande att författaren när han på s. 333 ff. citerar ur det avsnitt av Nils Reuterholms memoarer där denne beskriver Stenbock, utesluter stycken som:

"Framledne Feltmarskalken Gr. Magnus Stenbock, som intet hade ondt efter qwicka infall, plägiade sägia om pålackarna: Man måste på samma sätt umgå med them som med hwalpar, när the äro i läran; man klappar them och stryker dem på hufwudet; men baktill gier man på them med piskan." (Nils Reuterholms journal, s. 15)

Istället är Erikssons tolkning att Stenbock kom under Karl XII:s förråande inflytande: "under påverkan av Karl XII:s skoningslösa order använde han mer våld än nöden krävde". Vid brännandet av Altona 1713, då ju Karl XII var långt borta, är förklaringen en annan: "Mot sin vilja, kanske drabbad av en tillfällig blackout, begick han denna krigsförbrytelse som han omgående ångrade djupt."

En annan del som Eriksson glömt bort är den här:

"Hans älskogsbedrifter så i Pohlen som hemma i Sverige äro nog månge och till en deel snöpplige, så at han i närmaste laget kunde hållas för liderlig" (ibid, s. 16).

En stor del av problemet hade författaren förmodligen kunnat undvika genom att avstå från att utifrån moderna värderingar moralisera över vad som hände för 300 år sedan, utan istället helt enkelt skildrat Stenbock och hans omgivning i ljuset av deras egen samtid. Svenskarna for förvisso hårt fram nere i Polen, men det gjorde också polackerna mot varandra och så gjordes det också på andra håll i Europa. En armé var för sin existens beroende av att den kunde skaffa livsmedel, foder och andra förnödenheter i de områden den drog fram. Under ideala förhållanden skedde insamlingen under ordnade former, med hjälp av lokala skattehandlingar. Men givetvis ledde verksamheten förr eller senare till konflikter med lokalbefolkningen, vilket gav upphov till det man numera skulle kalla gerillakrig. På andra håll brände svenskarna i politiskt syfte, motspänstiga polska magnater skulle på det sättet tvingas att överge August II. Det var samma tillvägagångssätt som hertigen av Marlborough tillämpade i Bayern i juli 1704. I ett brev till statssekreteraren Hedges av den 16 juli heter det t.ex.:

"We are now going to burn and destroy the Elector's country, to oblige him to hearken to terms." (The letters and dispatches..., vol. 1, s. 358)

Ibland blir Erikssons idolporträtt nästan komiskt. På sidan 337 berättas att Stenbock "hade stort intresse för heminredning", vilket exemplifieras med att han under årens lopp sände hem "dyra och vackra inredningsdetaljer, silverservis, tyger och tapeter." Bakom dessa vackra eufemismer döljer sig sådant som Stenbock själv i ett brev till hustrun beskrev så här:

"Jag öfversänder och här innelycht listan på dätt byte jag giort..., dätt är vackert precieust, juwelerna skattar jag een 2000 riksdaler, sängarna een 600 och sijlferett är altijdh i sitt pris, och som däribland är några kalkar och messhakar så vila vi dem och skienka till kiörkor, och först först förse vår socken kiörka på Bijby och Vapnöö om jag dätt någonsin får i possession. Dätt andra sijlfverett som är brukbart och min ängell tycker kan behållas vela vij prunka medh vill gudh vij komma i hoop, därr öfvriga kan säljas på myntett dätt är bara penningar, som vij sedan kunna om min Engell så vill söka att uthvidga Bijby grentser medh..." (Magnus Stenbock och Eva Oxenstierna, D. 2, s. 12.)

Den nakna sanningen är förstås att Stenbock under tiden i Polen skodde sig mycket kraftigt, självfallet med Karl XII:s goda minne. Detta leder osökt över till annan svag punkt i Erikssons resonemang, nämligen hans strävan att framställa Stenbock som en avgjord motståndare till Karl XII:s "krigspolitik". Visst, det finns brev till hustrun och svärfadern där Stenbock både klagar över själva kriget som sättet att föra det. Samtidigt framgår det av Karl XII:s brev till Stenbock att denne på ett närmast helt unikt sätt hade förmått att vinna kungens gunst, något som säkert inte var en följd av att S. gång på gång klagat över kriget och kungens beslut att avsätta August II.

Stenbocks tid som guvernör skildras i de mest panegyriska ordalag, S. sägs bl.a. snart ha blivit "en landsfader för Skåne" (s. 179). Av källmaterialet framgår det dock tydligt att Stenbock inte litade på skåningarna, sålunda sändes rekryterna till de båda ordinarie kavalleriregementena hösten 1709 till Malmö. Helsingborgs invånare var han synnerligen skeptisk mot. Den 21 juli 1710 ifrågasatte Stenbock i ett brev till Kungl. Maj:t om inte magistraten borde straffas för att de svurit Fredrik IV trohetsed. Inte kunde det väl vara meningen att Skåne "kan få hålla med vilkendera av majestäterna, kungen av Sverige eller kungen av Danmark, som de vilja."

Bland de som får sig en släng av den moraliska sleven är Carl Piper (s. 167 f.). Författaren anser att denne möjligen kunde ha varit berättigad till tacksägelsepengar för lägre civila tjänster, men inte för militära eftersom de tillsattes av Karl XII själv utan att Piper hade minsta möjlighet att påverka. Den invändning man då möjligen kan göra är att  i så fall var det egendomligt att dessa militärer betalade Piper några pengar. För övrigt - kanske Piper också " hade stort intresse för heminredning"? I själva verket torde systemet med sportler ha varit fast etablerat, Sven Olsson nämner i sin avhandling om Hermelin att denne 1706 fick 400 daler silvermynt för landshövdingen Mårten Trotzigs friherrebrev. Olsson säger också, apropå den stora befordringen 27/12 1705 (offentliggjord först sommaren 1706), att den säkerligen var inbringande för fältkanslipersonalen trots att resp. konceptförfattare inte kan anses ha haft något inflytande i sakfrågan.

På det faktamässiga planet är boken relativt hygglig. Det finns dock en del underligheter. I förordet säger författaren exempelvis så här:

"I tidsangivelser har jag använt den julianska kalendern fram till september 1712 vilken var bruklig i den dåtida svenska tidräkningen. Därefter har den gregorianska kalendern följts då den konsekvent överensstämmer med tidsangivelser i tyska och danska källor." (s. 8)

Detta är en rätt märklig princip. Varför tillämpa en tideräkning i drygt 240 sidor och sedan byta inför de sista 100? Dessutom följer författaren inte de angivna principerna. Slaget vid Narva sägs ha utspelat sig den 20 november 1700, fast det enligt den julianska kalendern ägde rum den 19. Övergången av Düna sägs ha genomförts den 9 juli 1701, fast den enligt den julianska kalendern skedde den 8. Orsaken till denna skillnad är förstås att Eriksson (omedvetet) följer den s.k. svenska stilen, inte den julianska kalendern. Ett annat ställe där författaren är ute och reser är s. 136, där bränningen av staden Nieszawa skildras så här:

"När sedan en liten svensk styrka i Nieszawa, sydost om Thorn, blev tillintetgjord, svarade svenskarna med att fullständigt hänsynslöst bränna staden och hänga all oskyldiga borgare (redan dåtiden ansåg svenskarnas behandling av oskyldiga stadsbor vara en krigsförbrytelse). (s. 136)

Som framgår här är en sådan beskrivning helt enkelt gripen ur luften. Om man trots allt ska envisas med att peka ut "skyldiga" och "oskyldiga" samt moralisera över vad de förstnämnda gjorde mot de sistnämnda kan det vara en god idé att ha ordentligt på fötterna. När sedan Eriksson på s. 167 vill påstår att svenskarna vid Fraustadt 1706 gjorde sig skyldiga till "etnisk rensning" när de, enligt Eriksson, dödade samtliga 6 000 ryssar får man närmast en fadd smak i munnen. I själva verket var det ju först och främst så att nästan 2 000 undkom och dessutom skickades 260 stycken ryska fångar till Pommern. Erikssons moraliserande över en händelse han uppenbarligen inte närmare studerat är rent svag.

(UNDER ARBETE)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: september 01, 2007.